Vilken lycka,lättnad man känner när min kontaktsjuksköterska säger psa var mindre än 0,05. Det har jag lärt mig betyder att det är så lågt att det inte går att mäta. Men de dagarna före beskedet är så mentalt jobbiga. Det var många tårar på söndagen, man blir så fantastiskt lättrörd som cancerpatient i alla fall jag. Fick en bra natt sov riktigt bra, och kände mig stark på måndagen när jag skulle till jobbet. Men det räckte att öppna facebook och läsa om alla som håller tummar och tänker på dej ( och jag vet att de menar det, de flesta är på samma bana) så blir det ögonsköljning igen. Jag behöver inte köpa linsvätska till månadslinserna det är en fördel.
Det gick inte att föra ett samtal med henne, gråten bara kom hela tiden. Men jag tror hon förstog en av mina funderingar, hur nära var jag att det skulle vara försent, med som det verkar en botande behandling. Det var ju en tumör T3 som gått utan för körteln och inte en T2 som de trodde inför operationen. Det tänker jag mycket på jag kanske aldrig får ett svar. Det är en fråga en annan är varför fick jag cancer??? Det får jag nog aldrig veta men man undrar ju.
Men nu är jag ju en frisk cancerpatient i minst 6 månader till. Det gäller det att ägna åt KAMPEN MOT PROSTATACANCER. Denna skitsjukdom som inte ger några symtiom medans den är botbar, och drabbar så många.
Jag ger inte upp kampen även om det känns trögt ibland. I går fick jag kontakt med en reporter på NWT som vill göra en intervju med mig nu på torsdag. Hon vill skriva om hur det är att leva som cancerpatient. Det blir artikel nr 6 i papperstidningar och ett 10-tal insändare har publicerats + 2 radiointervjuer, nu börjar folk veta vem jag är och vad jag vill. Det gör att även politiker lyssnar det är bra. Men politiska beslut tar så lång tid, men man får aldrig ge sig.
Kom nu ut ur garderoberna och slåss gubbar. Vi har rätt till en allmän kontroll. Till dess får ni begära ert PSA PROV själva. GÖR DET, DET RÄDDAR LIV.
